av Urban Sikeborg

Släktforskning handlar om vår egen historia. Att återskapa historien, att ge det förflutna liv, och samtidigt lära känna oss själva. Vi har alla två föräldrar, som alla har två föräldrar vardera, som i sin tur har två föräldrar, och så vidare i tusentals generationer. Varenda en av dessa, hur avlägset de än kan tänkas vara i tid och rum, har haft en livsavgörande betydelse för oss: om en av dem inte hade funnits hade inte heller vi existerat.

Historien visar oss hur nära vi egentligen är det som varit – och hur nära vi står varandra. Kunde vi gå riktigt långt tillbaka i tiden skulle vi se att det inte finns en enda högadlig person som inte räknar oräkneliga bönder eller slavar bland sina förfäder, ingen enkel statarhustru som inte har kungar och drottningar bland sina anor någon gång i tiden. Men också under den tid som de bevarade källorna kan berätta om ser vi hur historien gör oss alla till jämlikar: i vår släkttavla samsas goda och onda, bygdehelgon och våldsmän, genier och idioter, oberoende av om de varit furstar eller roddarmadamer.

Den som har sin släkt från Sverige eller Finland har mycket goda möjligheter att lära känna sitt ursprung och sina förfäder. Oräkneliga skattelängder från 1540-talet och framåt och en riksomfattande kyrkobokföring från 1680-talet gör att de flesta av oss kan följa våra förfäder och deras släktingar i sin tur tillbaka ett halvt årtusende, om vi så vill, åtminstone på några led. I många fall också mycket längre än så.